House of Frankenstein

Gods and monsters (1998)
Regi: Bill Condon
Land: USA
Längd: 105 min
Trailer


En sommar för tio år sedan köpte jag och min storebror en box bestående av åtta gamla, klassiska monsterfilmer. Tre av filmerna var Den osynliga mannen, Frankenstein och Frankensteins brud, alla tre regisserade av en man vid namn James Whale. Det är honom Gods and monsters handlar om, och berättelsen skildrar hans sista tid i livet.

Trädgårdsmästaren Clayton Boone har först ingen aning om vems trädgård han sköter om, utan sliter bara för pengarnas skull. Snart blir han introducerad av den forne storregissören och en vänskap börjar gro. Whale berättar om sina filmer, om Hollywood och sin uppväxt samtidigt som han plågas av smärtsamma minnen. Boone fascineras av den äldre mannen, men oroas över vart det hela är på väg, och vad Whale egentligen vill med deras relation.

Det rör sig egentligen inte om någon biografi över James Whales liv och arbete. Bortsett från några referenser och en kort iscensättning av inspelningen av Frankensteins brud är det snarare en berättelse om ensamhet och rädslan för det okända.

Filmen är allra mest en tvåmansföreställning mellan Ian McKellen och Brendan Fraser. Kemin är strålande och tillåter båda skådespelarnas styrkor att utnyttjas. McKellen gör en lika delar syndomaktig som skrämmande James Whale, och man grips av det inre mörker som plågar honom. Brendan Fraser uppnår kanske inte samma klass, men hans nedtonade stil passar väl till helheten. Dessutom är han en skådespelare jag har lätt att sympatisera med, och den olyckliga tillvaro han ingjuter i Boone är svår att inte känna medkänsla för.

Hur duktiga skådespelarna än är finns det saker som blir lidande av att filmen nästan helt vilar på deras axlar. Tempot är på tok för långsamt och hade mått bra av några fler händelserika scener. Däremot måste jag säga att när det väl sker något omvälvande svider det till desto mer, eftersom de sticker ut radikalt. Stiliserade mardrömmar och mörka flashbacks bryter harmonin som ovädersmoln på en blå himmel. En enkel, men effektiv berättarteknik som gärna hade fått användas mer. Med tanke på att filmen faktiskt handlar om en filmskapare hade jag personligen väntat mig fler lekfulla, visuella grepp.

I övrigt är det en snygg produktion med vackert foto, stämningsfull musik, välskriven dialog och bra prestationer av samtliga skådespelare. De inkluderade klippen från Frankensteins brud slår dessutom an en personlig sträng i mig. Tydligt minns jag sommarkvällen då jag och brorsan såg den där skräckfilmen om en vetenskapsman och hans monster.

/Jens Isaksson

25 jan 2013

Go back to top
Denna hemsida är byggd med N.nu - prova gratis du med.(info & kontakt)