Just Fiction

De syndiga skratten

22 mar 2013

I den amerikanska thrillern Seven mördas ett antal människor på brutala, plågsamma sätt. Vart och ett av dödsfallen är kopplat till en av de sju dödssynderna (frossaren blir till exempel matad ihjäl) tills alla har fått sitt rättmätiga straff.

Det vimlar givetvis av människor i filmens värd som begår en och annan dödssynd, och många gör det för att få oss att skratta. Därför är det tur att Sevens mördare befinner sig i ett helt eget filmuniversum, där han inte kan komma i närheten av att kröka ett hårstrå på våra favoritsyndare.

Varning för SPOILERS!

HÖGMOD – John Malkovich i I huvudet på John Malkovich
Charlie Kaufman och Spike Jonzes film om portalen in i John Malkovich skalle innehåller massor, massor av egendomligheter. Höjdpunkten är dock det paradoxala i att Malkovich själv ska träda in i portalen. Ett ego hamnar inuti sitt eget ego, och resultatet är nog den skönaste gestaltningen av hybris någonsin. Allt Malkovich ser är människor som ser ut som honom själv, och som talar ett särskilt språr. Malkovicianska. Det låter ungefär så här: ”Malkovich Malkovich Malkovich”.

VÄLLUST – Lloyd Christmas i Dum och dummare
Jim Carreys Lloyd är visserligen en dumskalle, men han är en kärlekstörstande dumskalle. Nog längtar han efter närhet när han lyckas övertala sin bästis till att fara genom hela landet – i en hundbil - för att få återse kvinnan han lyckats förälska sig i. En kvinna som han har träffat en enda gång.

AVUND – Jenna i 13 snart 30
Egentligen är det sorgligt när 13-åriga Jenna önskar sig bort från mobbningen och till popularitet och skönhet. Men det är med hjärtat jag skrattar åt hur hon, förvirrad och överraskad av sina nya bröst, råder bot för sin avundsjuka på lyckade affärskvinnor.

VREDE – Espen i Curling king
Kan man inte sova om nätterna är det klart att det till slut sätter sig på humöret. Espen är så ohyggligt arg, han skriker rakt ut hur han inte står ut med sina obekväma kuddar och obehagliga madrass. Huvudpersonen, som sover över i Espens soffa, vågar inte göra annat än att gömma sig på andra sidan sovrumsdörren.

GIRIGHET – Joakim von Anka Jag försökte verkligen, men det var omöjligt att hitta någon girigare än Joakim von Anka. Han har helt enkelt så himla mycket pengar.

FROSSERI – Monsieur Creosote i Monty Pythons Meningen med livet
Vi befinner oss på en förstklassig, fransk restaurang. In träder en ohyggligt tjock man. Han beställer in rubbet, blandat i en stor hink, och äter tills han spyr. Efterrätten serveras – en lövtunn mintchokladkaka – och efter att ansträngt ha mumsat i sig den sprängs han. Frosseri blir inte tydligare än i Monty Python-gängets tappning.

LÄTTJA – The dude i The big Lebowski
Det säger sig självt att en kille som väljer att kalla sig själv ”snubben” är lat och nöjer sig med alldeles för lite. Efter att kriminella har slagit ner honom och urinerat på hans matta kräver han varken hämnd eller skadestånd, det räcker gott och väl med en ny matta. Slappheten känns dock mest absurd när han ligger på golvet som en huskatt och i hörlurar lyssnar på en bowlingturnering, som bara består av ljuden från klot som rullar och käglor som slås ner.

/Jens Isaksson

Världarnas krig möter District 9

19 mar 2013

Monsters (2012)
Regi: Gareth Edwards
Land: Storbritannien
Längd: 90 min
Trailer


monsters-movie-image-4.jpgEfter att en rymdsond från NASA kraschat i Mexiko med utomjordiska partiklar blir halva landet satt i karantän. Mexikanare och Amerikanere lär sig leva med detta infekterade område samtidigt som militären försöker bomba området när allt större utomjordingarna börjar växa fram. Sex år efter kraschen ska en fotograf evakuera sin chefs dotter och måste ta sig igenom detta farliga område.

Monsters går att likna vid filmer som Cloverfield, Världarnas krig och The Troll Hunter. Filmen har en dokumentär känsla kombinerat med riktigt bra specialeffekter. En kanske ännu mer passande liknelse är nog egentligen District 9. För Monsters fokuserar inte på action eller att människor ska bli slitna i stycken. Istället läggs fokuset på huvudrollskaraktärernas resa. Monstren i filmen har nästan en biroll skulle man kunna säga.

Vid en första anblick verkar fotografen Andrew som en rätt otrevlig typ. Ju längre filmen går desto mer börjar jag dock gilla honom. För honom och chefens dotter Sam känns det hela lika mycket som en inre resa som en yttre resa. Samtidigt som Andrew eskorterar Sam har han i uppdrag att ta en så dramatisk bild som möjligt som skildrar situationen i området. I en utav nyckelscenerna i filmen hittar han den perfekta bilden, en liten tjej som fallit offer för utomjordingarna. Han säger nämligen tidigare att en bild på ett dött barn kan ge honom hur mycket pengar som helst medan ett glatt barn inte ger honom ett öre. Men väljer han att ta bilden?

Denna films upplägg känns som en frisk fläkt och nu ser jag verkligen fram emot Godzilla-rebooten vilket är regissörens Gareth Edwards nästa projekt. Jag trodde aldrig att jag skulle se fram emot en reboot då jag tycker det är något av det tråkigaste som finns. Det känns dock som Edwards kan göra något intressant med den. Speciellt då skådespelare som Bryan Cranston (Breaking Bad), Elizabeth Olsen (Martha Marcy May Marlene) och Aaron Johnson (Chatroom) kommer medverka i filmen.

/Tobias Anderberg

Ensam i decembermörkret

15 mar 2013

Jakten (2012)
Regi: Thomas Vinterberg
Land: Danmark
Längd: 115 min
Trailer


"Dumma unge", hör jag någon i biosalongen utbrista medan den lilla flickan i filmen säger något dumt. "Dumma vuxna", tänker jag. Det är skrämmande att se vuxna människor förvandlas till odjur, vilket är fallet i Thomas Vinterbergs Jakten. Under största delen sitter jag tårögd med ett obehag inom mig.

Efter ett snår av motgångar - skilsmässa, förlorat arbete - har Lucas (Mads Mikkelsen) äntligen kommit på fötter igen. Nytt jobb på byns förskola, en romans med en arbetskamrat, en chans att få återförenas med sin son. Sakta men säkert börjar allt ljusna. Tills en dag då han beskylls av femåriga Klara på förskolan för att sexuellt ha närmat sig henne. Det hela är egentligen en oskyldig lögn från hennes sida, en följd av känslor och saker hon hört omkring sig. Men de vuxna har ingen aning om hur hon tänker, utan är inte sena med att vidta åtgärder. Innan man vet ordet av har ryktet spridit sig och hela byn vänder sig emot Lucas. För det är ju klart att Klara talar sanning, hon är ju ett barn och barn ljuger aldrig...

I de otäckaste scenerna känns det överallt i kroppen: hjärtat tyngs av smärtan Lucas tvingas genomgå, nävarna knyts i raseri mot hur onda människor kan bli och hjärnan mattas av tanken på att sådant här händer i verkligheten. Det var länge sedan jag kände mig så här omtumlad efter en film, något som främst beror på att regin och skådespeleriet är så naturligt och intensivt. Hatet från byborna känns så tvättäkta att jag behöver påminna mig själv om att de bara är skådespelare. Mads Mikkelsen är otroligt bra i huvudrollen, han uppvisar ett imponerande känsloregister under den mardrömslika jakt hans Lucas kastas in i.

Jakten är helt enkelt en fantastisk film som ingen borde känna sig likgiltig inför. Jag hade ständigt nära till gråten, inte minst för att det hela utspelar sig under den så familjära juletiden, en tid då man inte vill vara lämnad ensam. Det är ett känsligt, tungt ämne som Thomas Vinterberg behandlar, och han gör det med hjärta, smärta och spänning.

/Jens Isaksson

Allas favoritfilmer

12 mar 2013

Det verkar finnas något som skulle kunna beskrivas som en objektiv/allmän filmsmak. Nämligen att det finns filmer som nästintill alla gillar. På listan jag satt ihop finns det filmer som många säger är "en av mina absoluta favoritfilmer", medan det även finns sådana filmer som jag helt enkelt aldrig hört något negativt om. Filmer som alla verkar gilla helt enkelt. Det vill säga i just min umgängeskrets då. Så om någon frågar dig efter ett filmtips eller om du är sugen på att se en bra film kan du kolla igenom den här listan. Chansen att du gillar filmen du väljer är troligtvis rätt stor.

Listan ser för närvarande ut som följer i alfabetisk ordning:

Amelie from Montmatre
American history X
Big fish
Boondock saints
Donnie Darko
Dum & dummare
Edward Scissorhands
Eternal sunshine of the spotless mind
Fight club
Forrest Gump
Hitta Nemo
Garden State
Gilbert Grape
Gökboet
Lejonkungen
Inception
Nyckeln till frihet
O Brother, where art thou?
Pulp fiction
Seven
Smala Sussie
The Big Lebowski
The Dark Knight
The Usual Suspects
Toy Story
Warrior
Wall-E

/Tobias Anderberg

Tillbaka till dåtiden

8 mar 2013

Midnatt i Paris (2011)
Regi: Woody Allen
Land: USA, Spanien
Längd: 100 min
Trailer


Enligt kämpande författaren Gil Pender är Paris i regnväder bland det vackraste som finns. Det tycker inte hans fästmö. Uttråkad av sin umgängeskrets ytlighet tar Gil en ensam midnattspromenad längs Paris gator. Plötsligt stannar en gammal bil framför honom och ber honom stiga in. Till sin förvåning tar den med honom till 1920-talet och han möter den ena 20-talskändisen efter den andra. Kan de nya bekantskaperna hjälpa hans skrivande? Kan han rent av få klarhet i om han tagit rätt väg i livet?

Woody Allens Oscarsvinnande (bästa originalmanus) film är en charmig, alldeles lagom övernaturlig berättelse, något jag uppskattar. Visst är det magiskt att Gil färdas bakåt i tiden, men det sprakar knappast några gnistor eller uppenbarar sig en skimrande tidstunnel när det sker. Lite som i Måndag hela veckan ”bara händer det”. Däremot används tidsresetemat lite väl mycket till namedropping emellanåt, men det är samtidigt väldigt trevligt med Ernest Hemingway och Salvador Dalí i samma film.

Samtliga roller är dessutom välspelade, och största applåden bör kanske gå till Owen Wilson. Han är härlig i huvudrollen och ser verkligen ut att känna sig hemma i Woody Allens värld. Den underhållande dialogen levandegör tillsammans med det fina fotot ett film-Paris som jag gärna vill besöka, såväl vid midnatt som när regnet öser ner.

/Jens Isaksson

Mindfuck

5 mar 2013

Primer (2004)
Regi: Shane Carruth
Land: USA
Längd: 77 min
Trailer


primer.jpgI lördags såg jag filmen Primer. Det enda jag visste sedan innan var att det skulle vara ett mindfuck som handlade om tidsresor. Det var det. Efter filmen försökte jag rita tidslinjer som förklarade själva grunden i filmen. Jag misslyckades med detta. Jag läste sedan på en del om filmen och förstod den då lite bättre. Det var flera som likt mig försökt göra en förklaring med en massa tidslinjer utan att lyckas komma fram till något svar i hur tidsresorna i filmen egentligen hänger ihop. Denna halvt lyckade/misslyckade skiss är nog min favorit. För er som sett filmen rekommenderar jag att ni tar en kik på denna välgjorda tidslinjeförklaringen av filmens narrativ som jag tillslut hittade efter att jag misslyckats med att åstadkomma det själv.

Filmen handlar i alla fall om Aaron och Abe som kommer på ett sätt att resa bakåt i tiden. Hela filmen har en lågbudgetkänsla och allting är väldigt vardagligt. På ett sätt känns det som den mest trovärdiga tidsresefilmen som jag har sett. Det används dock för mycket facktermer för att man ska känna sig helt inkluderad i vad som sker. Men grundidéen är såpass intressant att det inte går att släppa filmen efter att man har sett den.

Jag tänkte avsluta med en favoritparadox från filmen. "Om man existerar på två ställen samtidigt och ens telefon ringer. Ringer den då till båda versionerna av sig själv?"

/Tobias Anderberg

En konstig dans

1 mar 2013

Det finns filmer som är rakt igenom underliga. Besynnerliga berättelser om märkliga människor i säregna världar finns det gott om. Men ibland kan en film i sin helhet vara "normal", fast innehålla en scen som utmärker sig genom att vara tokknasig. Fram till just det ögonblicket har man hängt med i händelseförloppen, men plötsligt händer något som gör att man inte fattar någonting.

En sådan scen finns i Calvaire. Visserligen är det en udda rulle om en man som jagas av störda bybor, men i sitt sammanhang finns ändå en viss logik i allt som händer. Förutom när alla byborna befinner sig på den lokala tavernan och en pianist river av en psykotisk låt. Då blir det fart på hela bunten. Ett myller av skäggiga gubbar täcker skärmen och med stela kroppar snurrar och vinglar de varierande takter till den alltmer intensiva musiken.
calvaire-dance.jpg
Det är med all säkerhet den konstiga dansscen jag har skådat. Jag minns hur jag, lika full av skratt som av obehag, inte fattade någonting men älskade varenda sekund.

Se hela scenen här.

/Jens Isaksson

Oscarsgalan 2013

26 feb 2013

oscarsstatyett.jpgEfter att ha sett alla filmer nominerade för bästa film, utom Amour, kan jag säga att jag är väldigt nöjd med hur akademin valde att fördela priserna. Argo som vann pris för Bästa film, Bästa klippning och Bästa manus baserat på en annan förlaga är den filmen av de nominerade som verkligen håller spänningen från första sekunden till den sista. Att den dessutom handlar om skapandet av en fejkfilm är extra intressant. Det var faktiskt konstigt att Ben Affleck inte var nominerad i kategorin Bästa regi då det ofta är samma film som vinner både Bästa film och Bästa regi.

Life of Pi som är det stora visuella och känslosamma mästerverket tog hem priserna för Bästa regi, Bästa foto, Bästa visuella effekter och Bästa musik. Priserna var välförtjänta då stora delar av filmen ser ut som en tavla.

Lite oväntat för mig fick Christoph Waltz sin andra Oscar. Jag trodde den skulle gå till Philip Seymour Hoffman i The Master. Christoph Waltz förtjänade den självklart, men för mig kändes det som om han återigen spelade Hans Landa från Inglorious Basterds. Men jag tyckte i alla fall att det var riktigt nice att Quentin Tarantino tog hem priset för Bästa originalmanus för Django Unchained vilket han borde gjort med Inglorious Basterds också.

Det som gjorde mig allra gladast var att svenska Malik Bendjelloul vann priset Bästa dokumentär för sin Searching for Sugarman. Fantastiskt roligt!

Seth MacFarlane som värd för hela galan var faktiskt ett väldigt bra val. Några skämt var lite krystade, men annars passade han in väldigt bra.

Jag tänkte avsluta min hyllning till denna Oscarsgala med Jennifer Lawrence begåvning (hon förtjänade verkligen en Oscar för denna roll) och förvåning (hon är ännu inte van vid att vistas bland så stora kändisar).

/Tobias Anderberg

Mer än en simpel spökhistoria

22 feb 2013

ring-cover.jpg"Those who have viewed these images are fated to die at this exact hour one week from now." Med de orden tar livet en chockerande vändning för Asakawa, och tiden går inte längre att ta för given.

Många har säkert sett rysaren Ringu och/eller dess amerikanska remake The ring. Förutom en manlig istället för kvinnlig huvudperson är grundhistorien i Koji Suzukis bok densamma: en journalist nystar in sig i en serie sammankopplade dödsfall, och spåret leder honom till ett mystiskt videoband. Den som ser det drabbas av en förbannelse som gör att man bara har sju dagar kvar att leva. Var kommer bandet ifrån? Vem har spelat in det? Kan man undkomma döden? Sökandet efter svaret på förbannelsens gåta driver huvudpersonen närmare ett otäckt, men tragiskt människoöde.

Något jag uppskattar i skräckberättelser är när författaren kryddar en enkel plot med andra, större frågeställningar. I Ring gror både filosofiska, vetenskapliga och samhälleliga frågor i mysteriet med videobandet, vilket utvecklar det hela till något mer än en "simpel spökhistoria". Samtidigt blir det aldrig för tungt eller för utsvävande, utan Suzuki behåller ständigt sitt fokus på spänningen. Sedan är själva berättelsen, komplett med bläddrande i arkiv och en kamp emot klockan, väldigt effektiv. Det är med kittlande nyfikenhet jag vill ta del av varje ny ledtråd som uppdagas för att få veta vilka hemligheter som väntar. Ju närmare huvudpersonen kommer sitt mål, desto mer illa till mods (på ett positivt sätt) känner jag mig.

För mig är Ring en ohyggligt spännande bok, detta trots att jag har sett nästan samtliga filminkarnationer av berättelsen. För mig funkar boken så bra dels för att den, föga förvånande, innehåller mycket mer än vad som ryms på bioduken, och dels för att den här sortens blandning av spökhistoria och deckargåta verkligen tilltalar mig. Dessutom lyckas Suzuki i slutändan nästan få mig att fasa över att något sådant här faktiskt skulle kunna hända i verkligheten, och då har vi med en levande berättelse att göra.

/Jens Isaksson

Suit up!

19 feb 2013

crysis-2-cover.pngEfter att precis ha spelat igenom Crysis 2 så är jag rätt begeistrad! Detta spel var det jag hade hoppats att Halo 2 skulle vara. Efter första Halo var jag nämligen också väldigt begeistrad. Nu har jag tyvärr inte spelat igenom första Crysis, men uppföljaren fungerar väldigt väl som stand-alone spel och jag hoppas kunna spela igenom det första spelet någon gång i framtiden.

Crysis 2 handlar om en utomjordisk ras som invaderar New York. Den viktigaste komponenten i både berättelsen och gameplay är ”The nanosuit”. Med hjälp av denna dräkt kan man bland annat bli osynlig, förstärka sin rustning och se i mörkret. Det gäller dock att vara oerhört taktiskt då rustningens kraft bara håller en viss längd. Vilken specialkraft man ska använda blir därför en övervägning i varje situation. I varje ny situation med fiender får man förslag på vilka taktiska val man kan göra. Spelet är även löjligt snyggt och det finns alltid någonting intressant att kolla på när man går runt på New Yorks gator. Jag är helt övertygad om att man kan spela igenom detta spel ett flertal gånger utan att bli trött på det. Någonting som är lätt att bli trött på efter ett tag är dock röstskådespeleriet vilket känns en aning over the top.

Ett annat stort plus med Crysis 2 är utomjordingarna ”The Ceph”. De rör sig oerhört smidigt och kan dyka upp var som helst. I vissa sekvenser kände jag mig nästan paranoid eftersom det var svårt att hålla koll på vart de egentligen tog vägen. Det var också väldigt befriande att såväl utomjordingarna som människorna hade smart AI. När man sköt på dem reagerar de (för det mesta) på ett realistiskt sätt vilket kunde innebära att en utomjording vänd sig om för att lägga benen på ryggen.

Med en känsla som ibland för mina tankar till filmen Cloverfield kan jag verkligen säga att jag rekommenderar detta spelet!

/Tobias Anderberg

Med flyttbara hål följer stort ansvar

15 feb 2013

The black hole (2008)
Regi: Philip Sansom, Olly Williams
Land: UK
Längd: 3 min
Se filmen


blackhole.jpgTre minuter. För Olly Williams och Phil Sansom är det allt som behövs för att visa upp en bra idé. En enkel, men häftig idé: under ännu en dag på kontoret upptäcker en man ett svart hål som, placerad på vilken yta som helst, gör att han kan ta sig igenom på andra sidan. Detta använder han till sin fördel, men girigheten ska snart straffa honom.

Anledningen till att jag gillar The black hole så mycket är just det svarta hålet. Jag älskar tanken på ett flyttbart hål som kan placeras överallt, något barnet i mig har fått ta del av i spelet Portal och ett stort antal tecknade filmer. Nu är ett sådant hål placerat i ett kyligt Office space-liknande kontorslandskap och gränsen mellan barnslig naivitet och vuxet tänkande blir skrämmande hårfin.

Själva effekten i sig är dessutom väldigt snygg. Det är inga överdrivna visuella effekter, utan rätt och slätt ett svart hål på ett papper som huvudpersonen kan trä in armen i. Ljudeffekten som hålet utstrålar är däremot spektakulär och skapar en känsla av att det är något futuristiskt vi har att göra med.

Det är klart att en långfilmstappning av The black hole hade bäddat för en otrolig bioupplevelse (tänk Inception), men samtidigt finns det risk att känslan skulle vara att titta på en jättelång reklamfilm. När det kommer till de häftigaste idéerna visar Williams och Sansom att underbart är kort.

/Jens Isaksson

Med hedersmord i blick

12 feb 2013

Before snowfall (2008)
Regi: Hisham Zaman
Land: Norge, Tyskland, Irak
Längd: 95 min
Trailer


before-snowfall.jpgI Before snowfall (Før snøen faller) får vi följa Siyar i hans jakt på sin syster Nermin. Systern har flytt från deras hemby i Irak för att vara med mannen hon älskar. Om hon hade stannat hade hon varit tvungen att bli bortgift. Siyars uppdrag är nu att återta den heder som systern berövat familjen. Hans uppdrag är att döda sin henne.

Filmen är en samproduktion mellan Norge och Tyskland och hela filmen är oerhört välgjord. I områden som Irak och Turkiet där man annars är van vid smutsiga filmer med handhållen kamera är fotot och ljussättningen fenomenal. Skådespeleriet är också väldigt trovärdigt vilket beror på att regissören Hisham Zaman främst hittade sina skådespelare i liknande miljöer som filmen utspelar sig i. Zaman sökte skådespelare som var så naturliga som möjligt och resultatet är väldigt gripande och trovärdigt.

Detta var den tredje filmen jag såg på Göteborg International Film Festival i år och det var definitivt den tyngsta. Filmen vann även Dragon Award i kategorin Best Nordic Film vilket jag tyckte var väldigt roligt. Då jag snabbt skummade igenom filminfon trodde jag att filmen handlade om att Siyar skulle rädda sin syster och ta henne tillbaka till hemlandet. Snabbt förstod jag att så inte var fallet. Att få följa en huvudrollskaraktär som har ett så hemskt uppdrag som att döda sin syster kändes verkligen som något nytt. Filmen är även gjord på ett sådant vis att det är svårt att inte känna sympati för Siyar. Han går igenom väldigt jobbiga grejer för att nå sin syster. I början av filmen är han till exempel invirad i plast och korsar gränsen mellan Irak och Turkiet i en oljetanker. Här följer vi en antihjälte som man i ena sekunden hejar på för att i andra sekunden förakta. En högst olustig känsla.

/Tobias Anderberg

Rapp dialog på jobbet

8 feb 2013

Supporting characters (2012)
Regi: Daniel Schechter
Land: USA
Längd: 87 min
Trailer


Supporting characters handlar om Nick och Darryl, två filmklippare som tampas med sina tradiga liv och respektive relationer. Kampen att behålla den man älskar och svårigheten att kontrollera sina känslor är ämnen som tas upp, och de ramas in av Nick och Darryls uppdrag att omarbeta en krisdrabbad film.

Även om jag som filmklippare kan känna igen mig i situationerna är Supporting characters inte exkluderande. Tvärtom bjuds alla tittare in till en mindre glamourös sida av filmyrket och får till exempel ta del av en underhållande replikdubbningssession. Vad som däremot kan dela upp publiken i två läger är den uppenbara Woody Allen-influensen – det pratas, pratas och pratas. För den som inte behöver en biljakt minst en gång i kvarten är det dock en rapp och underhållande dialog som serveras.

Samtliga skådespelare gör mycket bra ifrån sig. Huvudpersonerna har ett skickligt samspel med varandra och deras tajta vänskap som i takt med filmen börjar knaka i fogarna känns trovärdig. Fint agerande ses även hos Sophia Takal i rollen som Nicks flickvän. Hon lyser upp sina scener med en ömhet som träffar hjärtat direkt.

Om jag ska säga något negativt om filmen är det dess soundtrack. En del spår är visserligen finstämda, men en hel del låter alldeles för intetsägande, som om de är tagna ur en ljudbank med etiketten ”Gratis filmmusik”. Bakgrundsljudet i en del scener är dessutom irriterande högt och dränker dialogen. Men detta är i det stora hela petitesser som är lätta att bortse från när man sitter tillbakalutat och njuter av den charmiga berättelsen.

En och en halv timme går alldeles för fort, men samtidigt är Supporting characters inte längre än den behöver, något jag uppskattar. Det är snarare ett merbegär som uppstår. Jag skulle gärna följa med Nick och Darryl till jobbet en stund till.

/Jens Isaksson

Den odräglige imitatören

5 feb 2013

Tony Manero (2008)
Regi: Pablo Larraín
Land: Chile
Längd: 97 min
Trailer


600full-tony-manero-poster.jpgDen första filmen jag såg på Göteborg International Film Festival 2013 hette Tony Manero och var en del av det Chilenska fokuset som festivalen hade i år. Filmen handlar om Raul som mer än allt skulle vilja vara John Travoltas rollfigur Tony Manero i Saturday Night Fever. I filmen får vi följa Rauls förberedelser inför en talangshow på TV där han ska vara med och visa att han är den Chilenska Tony Manero. Raul är dock ett riktigt osympatiskt svin och han tänker bara på sig själv och är villig att köra över vem som helst i jakten på sina egna drömmar.

Filmen har ett lågt tempo och det är inget riktigt driv i handlingen. Det hela känns dock väldigt realistiskt och man känner verkligen att filmen utspelar sig 1978 då allt känns smutsigt och gammalt. I en film där vi mest följer en snubbe som dagdriver finns det dock ett fåtal väldigt minnesvärda scener. I en scen hjälper Raul en gammal dam att ta sig hem för att i nästa ögonblick kallblodigt slå ihjäl henne eftersom han vill åt hennes 14-tums färg-TV. I en annan scen har Raul smyckat ut ett hål i dansgolvet med glas likt Saturday Night Fever. Han har även limmat fast bitarna från en sönderslagen spegel på en fotboll i ett försök att skapa en discokula. Detta ser smått patetiskt ut och bidrar till misären som man känner genom hela filmen. Den allra bästa scenen utspelar sig när Raul ska gå och se Saturday Night Fever på bio, vilket han gör så ofta han kan. Helt plötsligt har de slutat visa filmen och istället går Grease med John Travolta. Raul går in utan att veta något om filmen och efter att ha sett tio sekunder av den vänder han och går besviken ut ur biografen. Det var inte den John Travolta han var intresserad av att se på stora duken.

För mig var det för mycket misär och för lite driv i storyn för att jag skulle bli helt engagerad i filmen. Men om man gillar Saturday Night Fever och känner att man skulle klara av en utav de mest osmakliga huvudrollskaraktärerna någonsin så kan man ju ge denna film en chans.

/Tobias Anderberg

Quentin Tarantinos snyggaste ögonblick

1 feb 2013

Quentin Tarantinos filmer har gått från att bokstavligen likna skräpkultur till att vara visuellt hänförande. Jämför bara de råa miljöerna i De hänsynslösa med Kill Bills stilistiska ljussättningar och färgskalor. Om det beror på att filmernas budget har utökats eller att regissörens egna estetiska sinne har utvecklats spelar egentligen ingen roll. Det är numera en självklarhet att en ny film från Tarantino inte bara innebär underhållande dialog, kreativa våldsskildringar och stämningsfull musik, utan även en fröjd för ögonen.

Här följer mina favoritögonblick ur Quentin Tarantinos portfolio. Ögonblick som är lika effektfulla även om jag sänker volymen.

OBS: Spoilers förekommer!

5. Affären sprängs (From dusk till dawn)
George Clooney och Quentin Tarantino lämnar lugnt en butik varpå den i samma klipp sprängs i luften. Coola snubbar tittar inte tillbaka på en explosion, utan de båda herrar diskuterar lugnt medan butiken omintetgörs bakom dem.

4. Mexican standoff (De hänsynslösa)
Tre män med pistoler riktade mot varandra, på ett sätt som gör att alla kommer att dö, oavsett vem som är först på avtryckaren. Tätare stämning är svår att få till.

3. Kraschen (Death proof)
Det som lyfter den våldsamma kraschen regissörens val att låta oss se den om och om igen, fast ur olika perspektiv. Lemmar flyger, ansikten slits sönder och glassplitter flyger, allt i en utsökt nattljussättning.

2. Shosannas hämnd (Inglourious basterds)
Det är oerhört effektfullt när nazisternas filmkväll avbryts av en projicering av en hånande Shosanna. Sedan flyger en cigarett i elegant slow motion mot en hög filmremsor, och jag tänker att en hämnd inte kan bli snyggare.

1. Kampen i House of Blue Leaves (Kill Bill: Vol. 1)
Det är inte bara fakeblodet som aldrig tycks sina, kreativiteten känner inga gränser i den långa kampscenen mot O-Ren Ishiis livvakter. Svartvitt foto, silhuetter i blått motljus och tjusiga åkningar får mig att kippa efter andan samtidigt som jag applåderar för fullt. Det här (långa) ögonblicket är i mitt tycke Quentin Tarantinos snyggaste, häftigaste och mest underhållande stund.

/Jens Isaksson

← Äldre inlägg

Go back to top
Denna hemsida är byggd med N.nu - prova gratis du med.(info & kontakt)
[ X ]

Ägaren av denna hemsidan har inte loggat in på över 6 månader.

Är detta din hemsida? Logga in här för att ta bort denna rutan.

Eller starta din egen hemsida med N.nu: